Boxningssporten är mycket gammal. Dess föregångare är bland annat “pygmachia” som utkämpades mellan två kombattanter i det antika Grekland. Denna sport fanns med på de Olympiska spelen redan år 688 f.v.t., men hade då redan funnits i de olika grekiska stadsstaterna i några hundra år. Pygmachia var ganska likt modern boxning. Det man tror skiljde var att matcherna inte var indelade i ronder, att de tävlande inte var indelade i viktklasser och att det inte fanns en boxningsring, skydd och handskar. De tävlande lindade istället läderremmar runt sina händer, och matchen pågick tills någon hade förlorat.
Dagens boxning
I dagens boxning är de tävlande uppdelade i viktklasser för att de ska vara någotsånär jämbördiga. Matcherna är uppdelade i ronder om tre minuter vardera, med en minuts vila emellan. Inom amatörboxningen är skydden viktiga, de tävlande måste bära huvudskydd. Amatörboxning är det vi kan ta del av i de Olympiska sommarspelen. Amatörboxarna boxas heller aldrig med bar överkropp.
Proffsboxningen är återigen tillåten i Sverige efter många års förbud. Sporten är fortfarande förbjuden i vissa länder. Proffsboxningen representeras av flera olika organisationer vilket gör att det kan finnas flera olika världsmästare samtidigt i de olika viktklasserna. De största organisationerna, och ärofullaste titlarna, utgör WBC, WBA och IBF.
En boxningsmatch avgörs i mellan 4 till 12 ronder. I ringen finns huvuddomaren som håller ordning på boxarna och matchen. Vid sidan av ringen sitter några domare ytterligare vilka poängsätter varje boxare. En boxningsmatch kan vinnas på knockout, teknisk knockout eller på poäng. En boxare kan också diskvalificeras efter upprepade regelbrott.
Knockout är då den ene boxaren har slagits ned och inte förmår ställa sig upp och kommunicera klart med huvuddomaren inom tio sekunder. Teknisk knockout inträffar om en boxare blivit groggy och tagit räkning tre gånger under samma rond. Domaren kan även välja att avbryta matchen om en boxare har blivit skadad, likväl kan en boxares tränare välja att avbryta matchen för att skona sin boxare genom att kasta in handduken.
Ingemar Johansson
Sverige har endast haft en världsmästare i tungviktsboxning. Det var Göteborgssonen Ingemar “Ingo” Johansson. Han bestämde sig redan som trettonåring att han skulle bli boxare, ungefär i den åldern man springer runt med tandställning. Har du lyckats få fason på dina tänder genom tandreglering i Stockholm, kanske du inte ska börja med boxning, inte utan att använda tandskydd i alla fall.
Anhängare av boxningssporten brukar hävda att det inte är en farlig eller skadedrabbad sport, och motståndarna mot boxningen hävdar tvärtom att den är mycket farlig och skadlig och att den borde förbjudas. Ingemar Johansson drabbades av frontallobsdemens, vilket kan ha berott på boxningen. Långt innan dess vann han dock sin titel 1959 och fick behålla den i ett år innan Floyd Patterson återtog mästartiteln. Ett knappt år efter den returmatchen gick de en tredje match om titeln, vilken Patterson återigen vann. Johansson hann dock med att försvara sin Europamästartitel flera gånger mellan 1956-1959 och återigen mellan 1962-1963.
Boxningssporten har blivit populärt under senare år. Det är många som ser boxningen som en bra träningsform och det poppar hela tiden upp nya träningsklubbar med boxning på programmet.